Odramatisk avslutning

För en vecka sedan tog jag så min sista hiv-test tre månader efter “4 minuter och en sprucken kondom”. Idag var det dags att hämta resultatet.

Jag tog till sjukhuset på cyckel direkt efter arbete. Der mötes jag av en enorm kö. Fick nummer 79. Där var det någon som precis blev kallad in med könummer 40. Ok - tänkte jag, det blir en lång väntan.

Jag satt där inte mer än 15 minuter när det kom en snäll tant ut och kallade på nummer 79. Kunde inte tro mina öron. Min första tanke var att mitt test-resultat är så pass specielt så att jag fick komma förbi kön. Men, nu gick det mycket snabbt. Tanten så att mina resultat visar ingen HIV-infektion, med andra ord jag är HIV-negativ ! Otroligt - sade jag. Varför ? - frågade tanten. - Jag var säker på att jag var smittad - svarade jag. Och så kom vi till att snacka om händelsesförlöppet men utan några saftiga detaljer. - En sak skall du veta, sade hon. - När man kommer i den situation som du med en sprucken kondom så skall man snabbast möjligt ta kontakt med kliniken. Man kan få en snabb behandling som kan i bästa fall stoppa hiv-infektionen innan den utvecklar sig. Men, det skall ske inte senare än 24 timmar efter exponeringen. Och det bör du göra nästa gång - sade hon.  Det blir ingen nästa gång - svarade jag. Tackade fint och försvan därifrån lycklig. Så slutade min hiv-era.

Jag vet inte vad jag skall tro. Det kändes som om jag VAR hiv-sjuk i de första 2 månader: förkylningar,  brännande och stickande utslag över hela kroppen, problem med magen, huvudvärk, spänningar i nacken, oförklarig tröthet på olika tidspunkter. Det hela började några dagar EFTER exponeringen och slutade mer eller mindre först efter två månader.  Var det bara en psykosomatisk reaktion på hiv-faran ? Eller var det en guds hjälpande hand utsträckt till mig som drog mig ut ur hiv-trasket ? Jag bad till gud att hjälpa mig att klara det här.  Och inte minst bad jag Ole att hjälpa mig.  Var det det som hjälpte ? Eller var jag kanske aldrig smittad ?  Hur som helst - jag tackar GUD och jag tackar  OLE för jag tror att dem har hjälpt mig. Jag har lovat att bli bättre människa och det tänker jag bli.

Det är lungt just nu …

… och jag har det riktigt bra. Utslagen är borta och kommer tillbaka bara efter duschen i mindre omfång. Snart är det dags för den slutgiltiga testen. Den tänker jag ta om en vecka.

Hur går det nu ?  Jodå, det är bra. Hos Peter har vi fått besök av hans syster med familjen, alltså manen plus 3 barn. Jag skall ditt imorgon kväll. Peter och jag har vi det riktgit bra samman just nu även om den sexuella biten är inte på plats ännu och det är nog jag som är lite avvaktande i väntan på den sista testen.

Det blev negativt !

Ja, detta är otroligt ! Läkaren så att jag har varken hiv eller syfilis. Detta resultat gör att jag med stor sandsynlighet kan bli hiv-negativ också efter 3 månader, sade läkaren. Men, den sista testen skall göras för att vara 100%. Jag kan nästa inte tro på det och är fortfarande lite skeptisk. Jag kan jo tillhöra den lilla procentdelen som utvecklar hiv-antikroppar mycket sent. Men, självklart blev jag otroligt glad idag. Detta meddelade jag direkt till min älskade Peter. Nu får jag lite ro. Och nästa vecka fortsätter jag hos hudläkaren med eksem-proven.

Så er det dags igen …

Två månader efter de 4 minuter och en sprucken kondom (4mo1sk) tog jag min andra test. Den första, en månad tidigare, gav negativt resultat. Imorgon är det så dags igen att sätta sig i väntehallen på mottagningen och vänta på resultatet.

Har bestämt mig att göra det imorgon även om jag först tänkte att vänta tills det blir dags för den slutliga testen om en måndag, alltså 3 månader efter 4mo1sk. Men, jag har så mycket utslag på kroppen så jag vill inte vänta. Ett positivt resultat vill förklara allt och kanske får jag hjälp med det samma på något sätt. Ett negativt resultat vill givetvis uppmuntra mig ytterligare till att finna förklaring till mina hudbesvär. Men, jag tror att det blir dessvärre den första optionen …

Notabene, jag fick antibiotika från min hudläkare mot svamp mellan benen med några obehagliga bivärkningar i magen. Detta har jag haft besvär med i lååång tid. Lång innan 4mo1sk. Om rätt skall vara rätt så hade jag också fått liknande eksemanfall tidigare, men självklart inte i så lång tid och så våldsamt.

Blir det någonsin som det var förrut ?

Paniken

Hur jag än gör så gripps jag av paniken med jämna mellanrum. Jag vet att paniken är ödeläggande och jag skall helst hålla mig lung. Men det är lättare sagt än gjort. Jag känner att jag har så många projekt som jag vill driva vidare, så många ställen jag har inte sett, så många sköna nätter samman med Peter ….  Och över allt detta bredder sig större och större moln bortom den oundgående slutgiltiga stunden då jag får veta  om jag bär på den hämska smittan eller ej.  Jag försöker just nu att förtränga det. I måndags tog jag en ny test exakt 2 månader efter. Men jag vet inte när jag vågar hämta resultatet. Skall jag vänta tills det blir dags att ta den sista testen exakt 3 månader efter ?  Eller skall jag se resultatet om en vecka i allafall ?  Vet inte. Det är beroende av hur jag mår och känner. Kanske Peter har några åsikter om det. Skall resa till Peter imorgon kväll. 

Hur har jag det ? Förutom återkommande utslag/eksem/klåda och ont i nacken då och då så har jag det ganska normalt just nu, faktiskt.

Imorgon skall jag till hudläkare. Skall se vad de säger till om mina besvär.

Lagom dag.

Ja, så fick jag besök av min älskade Peter, men dessvärre han skulle bara vända samma dag tillbaka till hans/vårs hem i utlandet. Han skulle till ett par möte och passade på att komma förbi vårs lägenhet och inspektera alla de ny installationerna i badrummet. Vi skrev bara små lappar till varandra och snackade på telefon. Jag skall tillbaka till honom först om en vecka. 

Humöret ? Ja, jag försöker att inte tänka på allt det elände som jag har själv fört mig till. Men, jag bestämde mig att ta en ny hiv-test i nästa vecka. Det blir alltså omkring 2 månader efter …. Tills dess försöker jag att inte få mig att gråta igen. Det mår jag inte bra av.

Cycklar mycket igen, cirka 27 km per dag och det mår jag bra av just nu. Jag nästan längtar efter min cyckel i slutet av dagen på arbetet. Då kan jag komma ut och sätta mig på min hoj och så cycklar jag iväg. Härligt.

Lagom dag - inga stora nya sensationer i kroppen. Utslagen har lagt sig något. Kände tröttheten om morgonen men det försvan senare efter att jag har dragits in i mitt arbete igen. Det är kanske det jag skall göra - arbeta mig ut ur depressionen.

Sanningen skall fram …

Så kom torsdag den 6-e september och jag kom till min älskade Peter. Som vanligt pussades vi direkt efter att jag kom in i lägenheten. Så tog vi var sin öl och satt och småpratade framför tv. Jag kunde bara inte komma med det chockerande beskedet om att jag är nästan säker på att jag är smittad och att detta var pga en sprucken kondom, även om jag bestämde mig att berätta hela sanningen på en gång. Jag började trevande styra på spåret med hiv och att jag möjligen är smittad även om jag fick ett negativt resultat en månad efter det troliga smittotillfället. Men, så plötsligt orkade jag bara inte och började gråta utan att jag nådde till sanningens kärna. Peter tröstade mig och försäkrade mig att om man får ett negativt svar efter en månad så finns det gooda chancer för att man är negativ också efter 3 månader. Men, min gråt kunde inte stoppas för jag helt enkelt var väldigt väldigt ledsen att jag har svikit min älskade Peter på detta oansvarliga sättet. Peter förstod att jag har det mycket mycket dåligt och vi grävde inte mer i det. Jag har bara sagt att jag var utsatt för risken. Peter försäkrade mig att även om det visar sig att jag är smittad så kommer han att fortsätta att leva med mig och kyssas med mig. Det värmde mitt hjärta enormt men gjorde mig ledsen i alla fall - jag som har sådan en kärlig älskling hur kunde jag göra det jag gjorde ?

Fredag arbetade jag hårt för att hinna med så mycket som möjligt medan jag kan fysisk och psykiskt. Kvällen var min - jag stod för matlagningen. Jag gick tillbaka till “rötterna” och gjorde crépes fyllda med kykling i curry.  Jag visste att Peter älskar detta. Och det blev en succe.

Lördagen hade vi för varandra. Vi morgonsov länge. Fick en lång frukost. Handlade och tog en lunch hemma på balkongen och sedan gick vi på stan. Målet var shopping eller rättare window-shopping. Dagen på stan avslutades stilla på ett gammalt känt ställe där vi fick ett par öl och så tog vi metro hem.

 Peter stod för matlagningen på lördagen. Han är helt enkelt perfekt i matlagning. Han är alltid full av inspiration och kan improvisera så lätt. Han kan allt från kyckling, anka, kött till fiskrätter. Denna lördag fick vi småräckor till förrätt och anka till huvudrätt. Till detta massor av godt bordeaux vin.

Söndagen var igen under arbetstecken. Jag skulle göra klart massor av småprojekt i Sverige, via nätet givetvis. Peter höll på boka hotell och tågbiljeter för vårs förlängd weekend i Paris i november samman med 4 vänner. Matlagningen stod Peter för igen. Det är nästan en tradition att Peter tar både lördag och söndag om vi äter hemma dessa dagar. Denna söndag fick vi muslor till förrätt och torsk till huvudrätt. Till detta en riesling vin från Tyskland. Vinet var kanske lite för mycket till det halvtörra men det gick bra ändå.

När vi skulle i säng frågade Peter om jag fortfarande tror att jag är smittad. Ja - sade jag och började gråta igen. Den här gången kunde jag bara inte stoppa. Jag fick en enorm ångest blandat med kärleken till Peter och den oändliga maktlöshetens känsla av att jag så meningslöst tappade allt på golvet. Jag älskar Peter över allt annat. Ingenting är viktigare. Mitt i allt det gråt bekände jag att jag var utsatt för en större  smittorisk än han från början uppfattade. Han blev bekymrad och ledsen men sade att detta betyder intet för honom och att han fortsätter att älska mig. Och vi skall inte snacka om själva händelsen mer. Den natten sov vi mycket tätt, tätt på varandra och jag fick en ordentlig kyss. Peter säger att kyssar smittar inte och det bevisade han mig med allt det kyssande.

Jag älskar Peter så mycket.  Jag älskar Peter så mycket. Jag älskar Peter så mycket.

Rörmakaren

Rörmakaren tyckte att det är för riskabelt för honom att installera de skap han har lovat att installera. Han vågar inte eftersom grejerna är för dyra och han är rädd för att han förstör något. Och då kommer det att kosta honom dyrt. 

Mycket konstigt. Vad har man specialisterna till ? Skall de inte åta sig de saker vi amatörer vill inte befatta oss med ?  Nu har jag levt med lägenheten uppgrävt nästan i ett halvt år ! Så nu vill jag att något händer fort.  Rörmakaren gick till slut med på att skaffa någon annan handvärkare som kan åta sig skapen och själv skall han installera duschen på måndagen. Det blir skönt att få duscha hemma igen.

Cyckelturen gick bra ….

… men det blev lite sämre med mitt tillstånd. Fortfarande mycket het och stel i nacken. Brännande röda utslag som kommer och går över hela kroppen. Med andra ord -  kroppens lilla seger var bara en mycket liten seger.

Varje minut är jag i mina tankar vid min älskade Peter. Jag saknar honom så mycket. Idag snackade vi två gånger på telefon. Det är  mycket snack om vårs gemensamma ombyggningsprojekt i lägenheten.  Projektet pågick nu i flera månader och vi börjar bli irriterade på att nu när muraren har gjort sitt kan man inte få ordentligt med luft i segeln och få resten avslutad. Jag tror dessvärre att det vill ta ett par månader till innan allt kommer på plats.

På torsdag skall jag flyga till min älskade Peter.  Normalt brukar jag glädja mig helt vilt att komma till vårs andra hem där Peter är utplacerad men den här gången vet jag att jag måste berätta för honom vad som har hänt för 6 veckor sedan och vad som håller på att hända med mig nu …. Har bestämt mig att göra det. Det är det enda riktiga.

För två veckor sedan ville han få en ordentlig kyss av mig. Men, jag som var rädd att smitta honom valde att säga att jag fått någon baksil i magen så vi bör undvika att kyssas …. Mitt hjärta håll på att brista av sorg - det var jo det jag ville så gärna ! Kyssas, kramas och ligga tätt, tätt intill varandra som vi alltid har gjort, även i perioden av de 6-7 månader i villken jag upplevde honom som avvisande.

Ja, vi har ett mycket svårt veckoslut framför oss. Han vet det inte ännu, men på torsdag släpper helvetet löst. Oh Gud, hjälp oss !

Börjar blir rädd för att läsa om hiv …

Gud, hur mycket information kan man inte hitta på nättet !  Också det man vill helst splippa läsa …. Börjar få symptom igen … Styv i nacken. Brännande och stickande känsla omkring högra örat, händerna och i nacken … Vill jag få ro någon gång ?