Cyckelturen gick bra ….
… men det blev lite sämre med mitt tillstånd. Fortfarande mycket het och stel i nacken. Brännande röda utslag som kommer och går över hela kroppen. Med andra ord – kroppens lilla seger var bara en mycket liten seger.
Varje minut är jag i mina tankar vid min älskade Peter. Jag saknar honom så mycket. Idag snackade vi två gånger på telefon. Det är mycket snack om vårs gemensamma ombyggningsprojekt i lägenheten. Projektet pågick nu i flera månader och vi börjar bli irriterade på att nu när muraren har gjort sitt kan man inte få ordentligt med luft i segeln och få resten avslutad. Jag tror dessvärre att det vill ta ett par månader till innan allt kommer på plats.
På torsdag skall jag flyga till min älskade Peter. Normalt brukar jag glädja mig helt vilt att komma till vårs andra hem där Peter är utplacerad men den här gången vet jag att jag måste berätta för honom vad som har hänt för 6 veckor sedan och vad som håller på att hända med mig nu …. Har bestämt mig att göra det. Det är det enda riktiga.
För två veckor sedan ville han få en ordentlig kyss av mig. Men, jag som var rädd att smitta honom valde att säga att jag fått någon baksil i magen så vi bör undvika att kyssas …. Mitt hjärta håll på att brista av sorg – det var jo det jag ville så gärna ! Kyssas, kramas och ligga tätt, tätt intill varandra som vi alltid har gjort, även i perioden av de 6-7 månader i villken jag upplevde honom som avvisande.
Ja, vi har ett mycket svårt veckoslut framför oss. Han vet det inte ännu, men på torsdag släpper helvetet löst. Oh Gud, hjälp oss !
Lämna ett svar