Sanningen skall fram …
Så kom torsdag den 6-e september och jag kom till min älskade Peter. Som vanligt pussades vi direkt efter att jag kom in i lägenheten. Så tog vi var sin öl och satt och småpratade framför tv. Jag kunde bara inte komma med det chockerande beskedet om att jag är nästan säker på att jag är smittad och att detta var pga en sprucken kondom, även om jag bestämde mig att berätta hela sanningen på en gång. Jag började trevande styra på spåret med hiv och att jag möjligen är smittad även om jag fick ett negativt resultat en månad efter det troliga smittotillfället. Men, så plötsligt orkade jag bara inte och började gråta utan att jag nådde till sanningens kärna. Peter tröstade mig och försäkrade mig att om man får ett negativt svar efter en månad så finns det gooda chancer för att man är negativ också efter 3 månader. Men, min gråt kunde inte stoppas för jag helt enkelt var väldigt väldigt ledsen att jag har svikit min älskade Peter på detta oansvarliga sättet. Peter förstod att jag har det mycket mycket dåligt och vi grävde inte mer i det. Jag har bara sagt att jag var utsatt för risken. Peter försäkrade mig att även om det visar sig att jag är smittad så kommer han att fortsätta att leva med mig och kyssas med mig. Det värmde mitt hjärta enormt men gjorde mig ledsen i alla fall – jag som har sådan en kärlig älskling hur kunde jag göra det jag gjorde ?
Fredag arbetade jag hårt för att hinna med så mycket som möjligt medan jag kan fysisk och psykiskt. Kvällen var min – jag stod för matlagningen. Jag gick tillbaka till ”rötterna” och gjorde crépes fyllda med kykling i curry. Jag visste att Peter älskar detta. Och det blev en succe.
Lördagen hade vi för varandra. Vi morgonsov länge. Fick en lång frukost. Handlade och tog en lunch hemma på balkongen och sedan gick vi på stan. Målet var shopping eller rättare window-shopping. Dagen på stan avslutades stilla på ett gammalt känt ställe där vi fick ett par öl och så tog vi metro hem.
Peter stod för matlagningen på lördagen. Han är helt enkelt perfekt i matlagning. Han är alltid full av inspiration och kan improvisera så lätt. Han kan allt från kyckling, anka, kött till fiskrätter. Denna lördag fick vi småräckor till förrätt och anka till huvudrätt. Till detta massor av godt bordeaux vin.
Söndagen var igen under arbetstecken. Jag skulle göra klart massor av småprojekt i Sverige, via nätet givetvis. Peter höll på boka hotell och tågbiljeter för vårs förlängd weekend i Paris i november samman med 4 vänner. Matlagningen stod Peter för igen. Det är nästan en tradition att Peter tar både lördag och söndag om vi äter hemma dessa dagar. Denna söndag fick vi muslor till förrätt och torsk till huvudrätt. Till detta en riesling vin från Tyskland. Vinet var kanske lite för mycket till det halvtörra men det gick bra ändå.
När vi skulle i säng frågade Peter om jag fortfarande tror att jag är smittad. Ja – sade jag och började gråta igen. Den här gången kunde jag bara inte stoppa. Jag fick en enorm ångest blandat med kärleken till Peter och den oändliga maktlöshetens känsla av att jag så meningslöst tappade allt på golvet. Jag älskar Peter över allt annat. Ingenting är viktigare. Mitt i allt det gråt bekände jag att jag var utsatt för en större smittorisk än han från början uppfattade. Han blev bekymrad och ledsen men sade att detta betyder intet för honom och att han fortsätter att älska mig. Och vi skall inte snacka om själva händelsen mer. Den natten sov vi mycket tätt, tätt på varandra och jag fick en ordentlig kyss. Peter säger att kyssar smittar inte och det bevisade han mig med allt det kyssande.
Jag älskar Peter så mycket. Jag älskar Peter så mycket. Jag älskar Peter så mycket.
Lämna ett svar