Första måndag med ro i kroppen …

Ja, det är precis 6 veckor sedan…. Det är som om en vis ro börjar sprida sig i kroppen. Samtidigt förstärks vissheten om smittan -  kroppen behöver omkring 6 veckor för att utveckla något slags svar på invasionen från de onda hiv-cellorna. Det är mitt kropps lilla seger som jag upplever just nu. Kroppen har fortfarande några muskler som kan användas mot inkränkare… Börjar arbeta ganska normalt. Har nästan inga symptom.  Planerar att börja cykla till jobbet igen från och med imorgon. Det vågade jag inte i sista vecka. Har lärt mig tidigare att man skall aldrig motionera med smittan i kroppen. Men, hur gör man med den slags smitta ? Kan den betraktas som något slags villande sjukdomstillstånd nu så att man kan fortsätta att leva normalt i en viss tid ? Kan man tillåta sig att  piska igen sin kropp till 27 kilometers cykelturer ? Vi må se imorgon vad som händer … Har haft en del funderingar på hur jag skall berätta allt detta till min älskade Peter. Skall jag bara berätta att jag har blivit smittad och utelämna till att börja med detaljerna eller skall allt på bordet på en gång ? Vet inte heller hur Peter kommer att reagera… Förlorar jag honom nu ? Vad kommer att hända med oss ? Självklart ville jag göra allt för att vi skall vara samman, men hur lever man samman i ett sådant blandat par, hiv+- ? Går det överhuvudtaget ? Varför skulle min älskade Peter spilla sina krafter på det sättet ?

Jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för att fortsätta leva utan mitt livs kärlek.

Jag har varit lycklig samman med min stora kärlek sedan 1992. Det är alltså nästan 15 år sedan vi träffades. Tack vare min otroliga dumhet har jag spolerat all mitt livs lycka på 4 minuter, för cirka en månad sedan. 4 minuter ägnat åt en banal akt samman med någon jag inte kände och som jag inte behövde för annat än de 4 minuter.

Men innan jag kom så långt upplevde jag 6 månaders osäkerhet i vårt utåt lyckliga förhållande. Kanhända att denna 6-månaders osäkerhet växte bara på grund af min fantasi utan någon riktig grund. Jag trodde helt enkelt att mitt livs stora kärlek (låt oss kalla honom för Peter) höll på att lämna mig … Låter det inte banalt ? Och varför trodde jag detta ? Direkt efter vårs sista vinterresa, vid en sen lördagmiddag i en bättre restaurang, börjar Peter snacka om ”mera luft” i vårs förhållande. Blodet frös i mina ådrar. Jag satt paralyserad lång stund. Såg för mig själv hur vårs äktenskap börjar krakelera. Kunde inte ge ifrån mig annat ljud än en mycket gråtfärdig fråga om vad han menar med den luft. Resten av middagen var fullständig spolerad och vi bägge två längtade ut från restaurangen. Jag tror att Peter förstod hur ledsen jag blev och prövade komma med något utslättande samtalsämne. Jag uppfattade snacket om ”luft” att Peter vill att vi skall börja leva två parallella privatliv vid sidan av vårs gemensamma. Jag är mycket trofast och mycket konservativ när det gäller äktenskapsliv. Vill helst dela allt med min partner. Men, uppenbart Peter kvävdes i äktenskapet.

Tiden efter snacket om mera luft var en hård prövning för oss bägge. Peter ville helst inte ha sex med mig. Nej, det sade han inte direkt. Det något man känner av i sängen – ”inte i natt älskling”, ”har huvudvärk”, ”det är sent”, ”det är för varmt” osv osv.  Jag blev desperat. Saknade och sörjade vårs gamla förhållande. Men efter månaders av slag i sängen kom jag fram till att nu skall jag också finna på något.

Av en slump upptäckte jag att Peter har satt upp egen profil på en gaydate-sajt. Jag blev riktigt förkrossad när jag såg delar av hans (påklädda trots allt) kropp på en av profilerna. MIN älskling har satt upp en profil där han söker för sexdate, vänner och även förhållande ! 

Det är så svårt att förklara vad jag kände då för någon som inte vet hur mycket jag älskar Peter. Jag höll på att gråta i flera månader samtidigt som vårs förhållande förvandlades till ett någon slags gammalt äktenskapspar. Vågade inte tala med honom om hans date-profil. Ville helst inte avslöja hur mycket jag vet. Men det kunde jag inte hålla innom mig iallafall. Till slut konfronterade jag honom med mitt kunskap om hans aktiviteter på sajterna. Fick ett mycket självsäkert svar att det är kul att hålla på med det. Punktum. Ingenting annat.

OK. började jag tänka, kanske är det det som är rädningen för oss. Borde jag inte också pröva hur kul är det att träffa någon från nättet. Det var så jag bestämde mig för att ”avlasta” honom sexuelt. Med andra ord – jag bestämde mig att finna någon jag kan få utlöp för min sexlust. Men, jag ville inte ha något annat förhållande till ”surrogaten” än det att vi skall ha en enkel ”sexdate”. Och sådan blev det.

15-år i tvåsamheten avslutade jag (från min sida) med ett knall samman med en fullständig främling. Och så fick jag de 4 minuter som förrändrade mitt liv. Mitt i akten sprack kondomen och i och med det hela mitt gamla liv ! Surrogaten försäkrade mig att han var HIV-negativ och dyrkar bara safe sex. Det trodde jag på.

Ett par dagar senare kände jag hur en förkylning spreds i min kropp. Men, jag tänkte då att det må vara på grund av en alltför efektiv luftkonditioneringssystem på arbetsplatsen. Tills förkylningen började kantas av med andra märkliga sensationer i kroppen. Plötsligt var det problem med min mage, tarmarna började rulla runt, en ospecificerat tröthet och oro spred sig i kroppen. Blev mycket lätt trött och tyckte att det var kallt även när det var 25 grader ute. Samtidigt växte min mistanke om att det har kanske något att göra med de 4 minuter och en sprucken kondom. Två veckor efter började jag uppleva en temperaturmässig berg-och-dal-bana. Det skrämde mig verkligen. Har aldrig upplevt något liknande. Men, så fick jag veta att det är ganska vanligt att även män i min ålder (50+) upplever den slags temperaturturer. Detta lungnade mig lite. Men i och med att det höll på i ett par veckor gjorde att jag igen föll i panik. 

Panikens största orsak var först och främst att jag nu definitivt kommer att förlora min älskade Peter – jag blev trots allt ertappad med byxorna nere. Hur skulle jag förklara honom att jag blev hiv-smittad ? Eftersom det är det jag tror jag är.

Har hiv-testad mig efter en månad med ett negativ resultat men jag känner mig redan som hiv-smittad. Har fortfarande oförklariga hetturer, brännande utslag över hela kroppen som kommer och går. Sover dåligt, är trött ofta och är mycket deppad. Gick i panik när jag fick det i andra sammanhang eftertraktade svaret på min hiv-test. Jag var faktiskt desperat när jag hörde att man inte fann spår av hiv i mitt-blod. Jag hade jo så dåligt just då att jag önskade att man fann något och började kurera mig så att jag kunde få lite ro i kroppen och själen. För det behöver jag just nu.  Men vad kan man vänta sig av en hiv-test bara en månad efter eksponeringen mot hiv ? Det finns någon web-sida som säger att i 95% fall kan man spåra hiv redan efter en måndad. Detta skulle betyda att jag tillhör de 5% som utvecklar hiv-antikroppar först efter mer en en månad om jag är hiv-smittad iallafall.  Men det finns andra sajter som säger att chancen är 50/50 att ett negativt hiv-resultat efter en månad håller också efter 3 månader.

 Jag förberedder mig nu till att berätta allt detta till min kära Peter. Det skall ske om bara 4 dagar. Vet inte hur jag skall klara det. Hur berättar man till sin älskling att man är hiv-smittad eller att man tror att man är hiv-smittad ? Vad kommer att hända med oss ? Med vårs familj ? Som jag sade, jag är inte rädd att dö, men jag är rädd att leva utan Peter oavsett hur vi har haft i vårs förhållande. Trots allt – det är bara Peter jag älskar och det är för vårs förhållandes skull jag prövade att experimentera. Tragiskt, dumt, löjligt onödigt, naivt, idiotiskt, tanklöst gjort.

Hejsan klagomuren !

Vet inte riktigt vem vill läsa allt det här och exakt villka är mina intentioner med denna blog. Intuitivt fattar jag att jag har behov att berätta till en eller annan ”klagomur” om min historia. En historia om ett mänskligt liv som håller på att förändras totalt på ett sätt som kan vara en god illustration till hur skröplig är livets lycka. Det vill nog ta tid innan jag övervinner choken och skriver ner mina fruktansvärda upplevelser vid livetsdröjning. Och den kommer.